Elins tuffa blågg

Dagboksinlägget.

Jag vill gärna skriva lite mer i min blogg, det har ju mest blivit bildspel och videos hittills, men det svåra är att få tid till att sitta ner och skriva. Jag och Emil har lyckats få så fullspäckat schema hela tiden, mest med att inte göra någonting. Det kan innebära att sitta vid ett av caféerna vid stranden och titta på solnedgången, som är lika magisk varje kväll här i Pantai Cenang, även om det ibland är lite halvdisigt längst bort vid horisonten. Eller kan det innebära att gå längs med vår lilla gata här och kika i alla små söta butiker som finns. De flesta dock med exakt samma souvenirprylar i, men inte alla. Och fina saker finns det, som man aldrig skulle hitta i Sverige. Det är roligt med reseminnen tycker jag. Synd att jag packade väskan aningen lite för full och aldrig hann dubbelkolla och sortera ur den innan jag lämnade Häggvik förförra tisdagen.

Men förutom det och att vi såklart har legat och bränt våra kroppar på stranden en hel del så har vi varit iväg på en del fartfyllda äventyr.

Vårt första stora äventyr har ni redan sett i ett av bildspelen. Det var att åka med linbana upp i bergen, Gunung Mat Cincang, för att se utsikten över hela ön, dels från den maffiga hängbron som gick mellan två bergstoppar. Om man hade haft tur och fått klart väder hade man kunnat se ända bort till Thailand. Det var lite disigt när vi var där, men det gjorde ingenting, för det var nog det mest nervkittlande jag varit med om! Vi var som högst 710 m över havet. Bara när vi åkte linbanan var vi ashögt över marken, jag trodde inte att jag skulle överleva min höjdrädsla, men det gick ju bra till slut.

Även motorcykelfärden var ett äventyr i sig. Emil hade hyrt motorcykel med Ben och Amelia i Indonesien, utan att behöva visa körkort. Här på Langkawi ville de se körkort på varenda ställe vi frågade (naturligtvis!!?) Jag tyckte såklart det var tråkigt men sa att vi skulle ge upp. Jag var trots allt lite orolig för hur det hela skulle gå om vi skulle stöta på polisen, och inte minst för Emils förarskills. Men då informerade han mig lugnt om hur mycket han hade kört både moppe, cross och motorcykel med sin far Jerry i unga år. (För att citera Jerry: “Vi är två av Sveriges bästa mcförare som ej tävlat aktivt”.) Emil var envis och frågade på ett sista ställe, där vi till sist fick vår kära motorcykel, eftersom Emil “glömt körkortet på hotellet”. Dessvärre var den utan varken blinkers, tuta eller elstart. Vi fick åka tillbaka och byta till en annan. Den var superbra, den hette Kriss 110. Det var kul att åka, var lite rädd i början men sen var det bara kul att åka snabbt. Och någon polis såg vi aldrig av. Emil knåpade ihop en grym video med småsnuttar från färden, den ligger här nedanför i det förra blogginlägget. Höjdpunkten var nog när vi körde förbi en mamma som hade en massa ungar med sig på motorcykeln. När vi körde om satt där inte mindre än fyra kids fastklamrade. Tre små grabbar bakom henne och en liten flicka ståendes i korgen framför. Helt otroligt att de satt kvar där, särskilt när vi skulle hälsa och stoja. Värt att nämna är även våra fina hjälmar - min i guld och Emils i silver. Så sjukt grymmesnygga!

Näst sista dagen på Langkawi, dvs i fredags, satt vi på ett mysigt frukostkafé och fick plötsligt syn på en affisch om något som hette Island Escape. Det innebar att man fick åka till en privat strand under en dag. Det lät ju supermysigt tyckte vi, och kollade genast upp det. Det var väldigt dyrt, men det fanns en annan grej som var billigare som kallades Island Hopping. Då fick man åka med en grupp till tre olika öar - “hoppa från ö till ö”, och vara med om en massa äventyr! Dels träffa en massa apor och bada i en sötvattensjö, dels mata örnar och dels bada på en exotisk strand (som om vi inte redan gjort det). Nåväl, vi tyckte det lät grymt för bara 70 kr var. Och det blev en grym utflykt!
Sötvattensjön var sagolik, jag badade som en nyfödd delfin, skuttade och dök hit och dit. Och tjattrade då och då. Fick även hälsa på en massa apor som gick omkring där, alldeles fria.
På andra ön fick vi inte ens gå i land, utan bara se på när örnarna dök ner i vattnet för att äta kyckling. För att förtydliga - kycklingen var hackad i bitar och slängd i vattnet av vår båtförare. En hel flock örnar käkade upp 2 kilo kyckling på ca 1 minut. Kuuul….. tyckte iallafall Emil.
På tredje ön var det visserligen exotiskt, jag och emil badade som TVÅ nyfödda delfiner… Tills vi upptäckte att vår väska var på väg att bli totalt länsad av en kvick och nyfiken apa med raska fingrar. “Whaaaa en apaaa!!!” skrek jag. Emil rusade upp ur vattnet, vilket tog ungefär 20 gånger längre tid än att springa på land, för att stoppa apan. Nicke Nyfiken tittade upp och såg Emil komma närmare, men var kvick att rota igenom väskans innehåll och plocka med sig både en apelsin och ett äpple. Emil sprang förargad efter honom för att säga till honom på skarpen att lämna tillbaka vår dyrbara frukt. Men det var ingen idé. Den lilla tjyven satt lugnt och åt förnöjd på äpplet och gömde apelsinen stadigt i ena foten. En stund senare satt vi och skulle äta den lilla fikan vi hade kvar efter stölden. Det tog inte lång tid förrän apans klåfingriga fru dök upp på bordet och ville ha mer. Inte så konstigt att aporna tror de kan få mat av människor på den där ön, för det var flera andra som höll på att mata dem hela tiden (hur smart är det på en skala??!) Nåväl, vi gav inte oss, utan Emil försökte skrämma iväg apan med sin systemkamera, ibland ska de vara rädda för kameror tydligen, och det gick bra till en början. Men sen gick hon till attack mot Emil!! Vilket han otroligt nog lyckades fånga på bild! Hon visade tänderna och röt till ordentligt. Asläskigt! Vi sprang som två stuckna grisar därifrån och satte oss på ett bord långt bort från aporna.
Sen var det dags att åka hem igen. Sicket äventyr! Definitivt värt pengarna, inte minst för speedboaten som tog oss mellan öarna - supersnabbt och superguppigt över vågorna, whiii!

Pantai Cenang och Langkawi kommer jag aldrig glömma, tvärtom kommer jag antagligen minnas den veckan som något av det absolut vackraste, roligaste, mest avslappnande, mest romantiska och nervkittlande jag varit med om, på alla plan, både de känslomässiga
och de fysiska.

Det ovanstående lilla stycket om Pantai Cenang skrev jag för tre dagar sen. Jag tyckte det var roligt att ha det kvar med tanke på vad jag kommer berätta om i nästa blogginlägg. Vi bestämde oss i lördags efter många om och men att ta oss till en liten ö i Thailand - Koh Lipe, som enligt flera källor skulle ha det klaraste vattnet i Thailand, perfekt för snorkling och dykning, även de kritvitaste stränderna, och vara en lugn och fridfull plats för avslappning och återhämtning. Vi kunde ta oss direkt dit från Langkawi med speedboat på bara 45 minuter, så det kändes som ett givet alternativ för oss innan återvändandet till Kuala Lumpur för min hemfärd nästa tisdag.

Nu lyckades vi äntligen ladda upp bildspelet från de sista dagarna i Langkawi. Håll till godo!

Jag ska berätta mer om Koh Lipe i nästa blogginlägg, men kort sagt - jag är i paradiset.